HBTQ-frågor i ytterstaden

Denna vecka har delar av Stockholm bokstavligt talat målats upp i regnbågsfärger för att fira Europrides intåg i staden. Själv var jag på plats i Europride House under flera av dagarna för att lyssna på intressanta debatter och seminarier. Det har varit väldigt kul att se frågor om alla människors lika värde, rättigheter och möjligheter stå i fokus utifrån en väldigt bred front. Just nu befinner vi oss i tider där de perspektiven dessvärre tenderar att glömmas bort i en alltmer hård och hektisk politisk debatt.

Samtidigt är det också viktigt att nyansera frågan om HBTQ-personers rättigheter och inte förglömma att den tål att belysas även ur ett tål att belysas även ur ett intersektionellt- och brett strukturellt perspektiv. För som jag skrev i den första meningen i detta inlägg så var det delar av Stockholm som målades i regnbågsfärger. I andra delar av staden lyste regnbågarna med sin frånvaro och än mer saknas debatten om HBTQ-personers rättigheter i de delarna.

Även om ytterstadsdelarna under senare år på många sätt har blivit bättre på att belysa HBTQ-frågor så finns det tyvärr fortfarande ett motstånd mot ämnet hos en relativt stor och högljudd minoritet i de socioekonomiskt utsatta områdena. Bland annat har denna minoritet systematiskt valt att sabotera och förstöra för de som vill låta regnbågarna ta plats i det offentliga rummet. Ett ganska bra exempel på detta kan ni läsa om här när Svenska Dagbladet rapporterar om Prideflaggan som selektivt sågades ner i Hjulsta: https://www.svd.se/prideflagga-sagades-ner-i-stockholmsforort-tragiskt

Liknande incidenter likt den ovan beskrivna har skett mängder med gånger i Järvaområdet. Några få gånger blir det uppmärksammat i media men ofta förblir det en privat sanning koncentrerad till oss som bor i området.

Därtill är det många HBTQ-personer som vittnar om ett extremt personligt förtryck i det offentliga rummet i dessa områden. Exempelvis hör man berättelser om glåpord, trakasserier och inte sällan även våld mot HBTQ-personer i många förorter. Det är ett ämne som det talas väldigt sällan om i debatten men berättelserna finns likväl där. I den här två år gamla artikeln från Expressen skrivs det om det särskilt extrema förtrycket mot HBTQ-personer i Göteborgs förorter: http://www.expressen.se/nyheter/longread/utanforskapet-inifran/hbtq-hatet-de-sa-att-de-skulle-valdta-oss-ratt/

Liknande berättelser har jag hört från HBTQ-personer i Stockholms ytterstadsområden och med det i omtanke tål det att gås till djupet med varför det egentligen kan vara på det här sättet. Själv hittar jag inte särskilt mycket forskning på ämnet men att kultur är en del av förklaringen är nog knappast någon nyhet. Ibland tar vi i Sverige nog föregivet att stora delar av världen är lika inkluderande och toleranta som oss. Det är ganska lång ifrån sanningen. I många länder har människor inte rätt att älska vem de vill och att vara HBTQ-person kan till och med vara förenat med dödsstraff och/eller strukturell förföljelse.

För de allra flesta som emigrerar till Sverige från de länder där dessa kulturer finns, är det en självklarhet att alla oavsett sexuell läggning inte ska förtryckas i det offentliga rummet. Men kulturer sitter ibland också djupt och för många kan det därför vara en stor omställning att komma till en sån tolerant kultur som den svenska. Om man kommer från en kultur där man kanske förväntas och uppmanas förtrycka HBTQ-personer är det inte säkert att alla ens värderingar försvinner så fort man får svensk mark under fötterna. Och eftersom många personer i socioekonomiskt utsatta områden har sin bakgrund i sådana kulturer blir effekten av det segregerade samhället att det skapas en särskild form av förtryck i bland annat Stockholms ytterstadsområden.

Så med denna bakgrund tänkte jag gå in lite på vad man från politikens sida kan göra för att ändra på detta. Ur Miljöpartiet Stockholms stads valmanifest vill jag särskilt lyfta två saker som jag tror är väldigt viktiga på området:

1. Stadsplanering. När det kommer till den här typen av segregationsproblem så är perspektivet hur vi bygger våra städer underskattat. Miljöpartiet Stockholms stad vill se en blandad stad där alla stadsdelar utvecklas med en blandning av bostäder och institutioner. Vi vill därtill se att stadsplaneringen är demokratisk och feministisk. Det skulle underlätta för att minska det extrema förtrycket mot HBTQ-personer i ytterstaden. Med fler upplåtelseformer i exempelvis Järvaområdet så skulle den relativt stora minoriteten med extremkonservativa och hetronormativa värderingar bli mycket mindre och fler personer med inkluderande perspektiv skulle flytta in. Det skulle göra att förutsättningarna för att ändra på situationen i det offentliga rummet blev bättre, då det skulle komma in fler motståndskrafter. Feministisk stadsplanering är också väldigt viktigt i detta då en hetronormativ kultur tenderar att växa i machofästa miljöer. Med fler utrymmen för kvinnor och barn i det offentliga rummet skulle potentialen att skapa en tryggare situation för HBTQ-personer i socioekonomiskt utsatta områden öka. Det handlar helt enkelt om att vi ska minimera de miljöer där förtrycket frodas och möjliggöra de miljöer där tryggheten kan främjas.

2. Arbeta mot destruktiva maskulinitetsnormer och hedersnormer. Stora delar av det förtryck som HBTQ-personer i socioekonomiskt utsatta områden upplever har, som jag beskrivit ovan, sin grund i machofästa hederskulturer med tydliga normer om hur människor ska vara. I Miljöpartiet Stockholms stad valmanifest skriver vi att vi vill jobba med att ifrågasätta och motverka just dessa normer. Det kan göras på många olika sätt. Själv tänker jag bland annat att skolan har en viktig roll i detta men även kommunens SFI- och samhällsorienteringsutbildningar har ett stort ansvar här då dessa instanser möter många personer som är fostrade i extremkonservativa kulturer. Det staden kan göra där är att se till att vi har kompetent och utbildad personal som kan de här frågorna och vet hur man kan jobba för att främja demokratiska värderingar. På så sätt kan vi också arbeta mot det som utgör själva roten för det extrema förtrycket mot HBTQ-personer i förorten.

Att belysa och jobba med dessa frågor är inte på något sätt att svartmåla ytterstaden och människor från andra kulturer eller hävda att det bara är HBTQ-personer i förorten som förtrycks. Självklart är förtrycket mot HBTQ-personer mycket mer omfattande än så och staden måste även jobba gentemot förtrycket mot HBTQ-personer på Södermalm för den delen. Men som politiker måste man också förhålla sig till verkligheten och lyssna på de vittnesmål som stockholmare ger. Och den krassa verkligheten är tyvärr att det finns en differens mellan synen på HBTQ-personer inne på hippiebarerna kring Nytorget gentemot densamma på de nedslitna och mansdominerade gångstråken i våra förorter. Det måste man kunna erkänna och än mer måste man jobba aktivt mot den typen av segregation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s